Mina föräldrar lämnade sekten – eller som de själva säger – Organisationen i början på 90-talet. De trodde inte längre på idéerna och började göra uppror, så att de blev uteslutna.
Jag och mina syskon var kvar i några år och några av oss är kvar fortfarande. Jag har kontakt med dem, i motsats till många andra avhoppare.

Det här är min berättelse med mina ord. Jag berättar hur det var för mig. Jag förväntar mig inte att du, kära läsare, ska ha samma erfarenhet. Jag vet att ni är många som bara har positiva erfarenheter av Jehovas Vittnen. Jag respekterar det och förväntar mig samma sak i gengäld. Om ni berättar er historia, någon annanstans, så berättar jag min. 

Nu läser jag humanistiska ämnen på universitetet och försöker hitta mitt språk, det som tiden som Jehovas Vittne beslagtagit för mig. Jag gör den här sidan för att hitta språket och för att berätta för människor hur det var för mig. Allt för många upplever sekten som harmlös av det enkla skälet att barnen ler och är verbala.

Den här berättelsen skiljer sig från många andras för att jag är uppväxt i sekten. Sekten är alltså min barndom, deras fantasier eller teorier är de byggstenar jag bygger mitt liv med. Det är underligt att jag inte blivit mer galen än vad jag är, dödsdömd och berövad varje förståelse av sammanhang. 

Dödsdömd eftersom avhoppare kommer att dö i världens (som vi känner den) undergång och berövad allt sammanhang för att Jehovas Vittnens ord, som var min lag, inte längre finns här.
Hur lever man när Sanningen är upplöst?

För mig var det aldrig särskilt jobbigt att inte fira jul, det innebar aldrig något tungt utanförskap. Vi satte en sådan heder i att vara annorlunda.
Utanförskapet fanns och finns där ändå, men det går så mycket djupare än julafton. Det var jobbigt att börja fira jul, uppleva sveket mot Gud och försöka få ihop det med att jag trodde att jag hyllade Jesus på julafton (jag blev efter utträdet mer sansat kristen i en frireligiös församling några år).

Det var inte synd om mig som inte fick julklappar, som jag så ofta fick höra. Presenter fick jag ändå vid andra tillfällen. 
Det var synd om mig som hotades med döden i Harmageddon om jag tog emot de julklappar jag ändå fick av välmenande kompisars föräldrar. 
 

Vi ringde på dörren, ofta var det ingen som öppnade, och när vi gick så antecknade den vuxna jag hade med mig hur det hade gått, om vi skulle på återbesök eller inte. Om de var det minsta lilla intresserade så skulle vi, eller den som fick distriktet efter oss, gå tillbaka.
Jag hann aldrig få börja gå i tjänsten ensam, men jag såg fram emot det. Jag skulle vara så vuxen och fin, och göra allting rätt och få massor med bokstudium.

En del av mina klasskompisar som var av världen skulle bli rockstjärnor. Jag skulle bli pionjär. Det var namnet på de som åtagit sig att lägga ner mängder av tid på att knacka dörr.
Jag tyckte om att sjunga en psalm om det: ”Från hus till hus, från dörr till dörr…” Nu kallades inte psalmer för psalmer – alla ord måste bytas ut för att markera utanförskap – utan för sånger, andliga sånger eller inspirerade sånger.

Jag läste om missonärer som åkte till fjärran länder och stod ut med allsköns farligheter bara för Jehovas skull. Somliga hade hamnat i koncentrationsläger, andra i fängelser. Livet som guds utvalda var svårt men vi skulle klara det – och jag skulle bli den bästa.

Namnet Jehova tyckte jag var så vackert och jag ljudade det ofta för mig själv. Att vara ett vittne, de enda som visste hur det verkligen låg till, att ha en uppgift att tala om för andra: hur det verkligen var.
I min värld fanns ingen tveksamhet och ingen plats för funderingar eller ifrågasättande. De som inte blev Jehovas Vittnen efter att ha fått veta Sanningen var dumma eller fast i Satans våld.

Satan satte käppar i hjulen för alla kristna (läs Jehovas Vittnen, de enda som hade egentlig rätt att kalla sig kristna). Ju närmare Jehova man var, desto hårdare prövade Satan en, desto mer ville han ha en, desto mer hotad kände han sig. Så att bli mobbad skulle ha betytt att jag var mer älskad av Gud.
Varje gång någon smällde igen dörren i ansiktet på oss när vi knackade dörr var ett steg närmare Gud. Ett bevis på hur mycket han älskade oss.
I realiteten var det sammansvetsande för gruppen varje gång någon utanför uttalade sig negativt eller uppträdde hotfullt. Vi fick bevis på att världen utanför var värdelös, inte något att ha. Att de var onda – de skrek ju till och med åt oss.
Samtidigt tänker ett Jehovas Vittne att hon/han älskar alla människor, precis som Jesus. Jag säger att de kristna som pratar om att älska främlingar egentligen talar om solidaritet och sympati. 
Därför kommer man aldrig åt ett Jehovas Vittne genom att skrika eller visa sitt avståndstagande. Man kan däremot chockera dem genom att visa att utomstående kan vara precis lika bra som ”vännerna”.

Jag tyckte det var mycket underligt när jag stötte på varmare känslor i min fritidsförening än i församlingen. Det rubbade min värld.
Hotet med att lämna läran var att det skulle bli så kallt, så kallt utanför. Att ingen någonsin skulle bry sig om en. Alla var själviska och onda.
Det var skönt att upptäcka att det fanns goda och onda människor överallt.
Som barn var jag alltså uppfostrad att tro att ingen människa någonsin var god som inte var medlem i sekten. Min fröken i skolan var säkert snäll - men inte någon att lita på.
Jag fick också lära mig att blint lita på alla medlemmar, även de jag aldrig träffat.

Alla mödrars uppsträckta händer. Husen som faller samman. Allt detta som är förgängligt. Och vi skulle bo under en bro eller i en tunnel. Med filtar och konserver, noggrant hopsparade. Hopkrupna skulle vi se elden förstöra allt vi kände till. Dagis, ICA, Skara Sommarland.

Och sen skulle Konungen komma. Jesus, med alla änglar, från himlen. Ett hav av ljus, vitt och bländande, blå himmel, tornande moln. När vi såg dem skulle vi känna förtröstan och de skulle skydda oss. De skulle se oss och därför skulle vi klara oss. 
Och vi skulle klättra över liken och gå till Herren, alla vittnen från alla håll, och vi skulle gråta och älska varandra." Av en tonårig Ordea

Jag var tio år och jag ville dö för att slippa Harmageddon. Men mina släktingar sa att om jag tog livet av mig så räknades det som ett brott, eftersom jag våldförde mig på kroppen som inte tillhörde mig utan Gud.
Att jag inte fick ta livet av mig var ju bra - nu vill jag leva, trots mardrömmar och skräck.