Ordea Ord
före detta Jehovas Vittne
 
Efter Sanningen: med egna ord
Jehovas Vittne som barn
När Harmageddon kommer
Ordea Ord idag
Gästbok
Länkar
 
   
   
   
   
 
   
   
   
   
   
   
   
   
 
webmaster Ordea Ord 
uppdaterad 25 maj 2002
skapad 14 september 2000

Reklamen är från Geocities, jag kan inte göra något åt den.
 
Jag föddes i början på 80-talet i en familj som var medlemmar i Jehovas Vittnen. De kallade sig själva kort och gott vittnen, eller medlemmar i Sanningen. Alla andra som var med i Jehovas Vittnen kallades vännerna.
De som inte var med var i världen. De var vänner av denna värld. Och det var synd att fästa sig för mycket vid sådana som ändå skulle dö. Men jag hade ändå vänner som inte var Jehovas Vittnen, eller JV som de oftast förkortades. På det viset hade jag tur. 

Mina föräldrar lämnade sekten – eller som de själva säger – Organisationen i början på 90-talet. De trodde inte längre på idéerna och började göra uppror, så att de blev uteslutna.
Jag och mina syskon var kvar i några år och några av oss är kvar fortfarande. Jag har kontakt med dem, i motsats till många andra avhoppare.

Det här är min berättelse med mina ord. Jag berättar hur det var för mig. Jag förväntar mig inte att du, kära läsare, ska ha samma erfarenhet. Jag vet att ni är många som bara har positiva erfarenheter av Jehovas Vittnen. Jag respekterar det och förväntar mig samma sak i gengäld. Om ni berättar er historia, någon annanstans, så berättar jag min. 

Nu läser jag humanistiska ämnen på universitetet och försöker hitta mitt språk, det som tiden som Jehovas Vittne beslagtagit för mig. Jag gör den här sidan för att hitta språket och för att berätta för människor hur det var för mig. Allt för många upplever sekten som harmlös av det enkla skälet att barnen ler och är verbala.

Den här berättelsen skiljer sig från många andras för att jag är uppväxt i sekten. Sekten är alltså min barndom, deras fantasier eller teorier är de byggstenar jag bygger mitt liv med. Det är underligt att jag inte blivit mer galen än vad jag är, dödsdömd och berövad varje förståelse av sammanhang. 

Dödsdömd eftersom avhoppare kommer att dö i världens (som vi känner den) undergång och berövad allt sammanhang för att Jehovas Vittnens ord, som var min lag, inte längre finns här.
Hur lever man när Sanningen är upplöst?

upp
 
1987-03-03

"Hej dagbok!

Vet du, jag har lärt mig en massa idag. Bibliska ting.
1. Du vet, onani är sex och måste undvikas.
2. Man ska inte göra sig till något betydelsefullt eller tycka sig vara speciell.
3. Man ska inte ha begär till materiella saker (tänk på Jesus, efterlikna honom.)
4. Tänk på vad du gör, hur skulle du göra om Jesus eller någon annan andlig stod bredvid?
5. Jehova är helt underbar och kärlek till honom är viktigast.
6. Det räcker med ett skriftställe eller vers i bibeln som andligt varje dag.

Du ser, dagboken. Jag har lärt mig mycket och det vill jag hålla, för det är grundat från Bibeln som Jehova (med kärlek) givit till oss för att få råd, tröst och så. Slå upp t.ex.
Jesaja 41:13 el. Jesaja 41:10 el något annat. DU BLIR GLAD! PUSS PUSS!

1987-04-11
Kära dagbok!
Igår var det åminnelse. Det var två stycken som tog del, en dam och en herre, båda äldre (sisådär en 60 – 65 år tror jag). Jag lyssnade på talet och förstod en del.
...
Nu vill jag sova.
Vi ses.
Hej då.

I ditt andliga bibliotek har du: 
0.  **Bibeln 
1. ”Utsagor i vilka gud omöjligen kunde ljuga” 
2. Sanningen 
3. *Tillbedjan 
4. Fred 
5. Handbok för skolan i teokratisk tjänst 
6. *Tillbedjan 
7. Din ungdom, hur du får ut det bästa av den 
8. Dagens text 
9. Leva för evigt 
10. Liv – ett resultat av evolution eller skapelse 
11. Sjung lovsånger för Jehova 
12. 1986 – årsbok 
13. Ungdomar frågar – svar som fungerar 

*Jag har två böcker. 
**Bibeln är så självklar."                                                                 Ordea Ord, 10 år

Att vara barn i Sanningen

Att växa upp som ett Jehovas Vittne innebär att man inte firar högtider som andra barn. Vi firade inte jul, påsk, födelsedagar, midsommar eller något annat som kunde betraktas som hedniskt eller som avgudadyrkan. För oss i vår familj blev nyår, föräldrarnas bröllopsdag, sista april och sammankomsterna viktiga och ersatte högtiderna i andra familjer.
Så vi saknade inte något att se fram emot.

För mig var det aldrig särskilt jobbigt att inte fira jul, det innebar aldrig något tungt utanförskap. Vi satte en sådan heder i att vara annorlunda.
Utanförskapet fanns och finns där ändå, men det går så mycket djupare än julafton. Det var jobbigt att börja fira jul, uppleva sveket mot Gud och försöka få ihop det med att jag trodde att jag hyllade Jesus på julafton (jag blev efter utträdet mer sansat kristen i en frireligiös församling några år).

Det var inte synd om mig som inte fick julklappar, som jag så ofta fick höra. Presenter fick jag ändå vid andra tillfällen. 
Det var synd om mig som hotades med döden i Harmageddon om jag tog emot de julklappar jag ändå fick av välmenande kompisars föräldrar. 
 

Att gå i tjänsten

Jag tyckte att det var roligt att gå i tjänsten som det hette, att gå och knacka dörr. Jag var övertygad om att jag var söt och att det därför skulle gå bra för mig. Jag hade fått höra att de lättare öppnade dörren om det stod en liten flicka utanför.
Jag hade en fin klänning på mig och sträckte fram broschyren med orden som jag lärt mig utantill. En harang om ”Vill du leva för evigt i ett paradis här på jorden?”

Vi ringde på dörren, ofta var det ingen som öppnade, och när vi gick så antecknade den vuxna jag hade med mig hur det hade gått, om vi skulle på återbesök eller inte. Om de var det minsta lilla intresserade så skulle vi, eller den som fick distriktet efter oss, gå tillbaka.
Jag hann aldrig få börja gå i tjänsten ensam, men jag såg fram emot det. Jag skulle vara så vuxen och fin, och göra allting rätt och få massor med bokstudium.

En del av mina klasskompisar som var av världen skulle bli rockstjärnor. Jag skulle bli pionjär. Det var namnet på de som åtagit sig att lägga ner mängder av tid på att knacka dörr.
Jag tyckte om att sjunga en psalm om det: ”Från hus till hus, från dörr till dörr…” Nu kallades inte psalmer för psalmer – alla ord måste bytas ut för att markera utanförskap – utan för sånger, andliga sånger eller inspirerade sånger.

Jag läste om missonärer som åkte till fjärran länder och stod ut med allsköns farligheter bara för Jehovas skull. Somliga hade hamnat i koncentrationsläger, andra i fängelser. Livet som guds utvalda var svårt men vi skulle klara det – och jag skulle bli den bästa.

Namnet Jehova tyckte jag var så vackert och jag ljudade det ofta för mig själv. Att vara ett vittne, de enda som visste hur det verkligen låg till, att ha en uppgift att tala om för andra: hur det verkligen var.
I min värld fanns ingen tveksamhet och ingen plats för funderingar eller ifrågasättande. De som inte blev Jehovas Vittnen efter att ha fått veta Sanningen var dumma eller fast i Satans våld.

Satans makt

Satan jagar nämligen Herrens utvalda överallt. Att leva som Vittne betyder – sades det - att man måste stå ut med att bli spottad i ansiktet varje dag, slagen och helst mobbad i skolan.
Jag var alltid lite besviken på att jag aldrig blev mobbad. Jag hade så romantiska föreställningar om hur jag skulle klara av alla svårigheter med Jehovas hjälp.
Alla barn har sina hjältar. 

Satan satte käppar i hjulen för alla kristna (läs Jehovas Vittnen, de enda som hade egentlig rätt att kalla sig kristna). Ju närmare Jehova man var, desto hårdare prövade Satan en, desto mer ville han ha en, desto mer hotad kände han sig. Så att bli mobbad skulle ha betytt att jag var mer älskad av Gud.
Varje gång någon smällde igen dörren i ansiktet på oss när vi knackade dörr var ett steg närmare Gud. Ett bevis på hur mycket han älskade oss.
I realiteten var det sammansvetsande för gruppen varje gång någon utanför uttalade sig negativt eller uppträdde hotfullt. Vi fick bevis på att världen utanför var värdelös, inte något att ha. Att de var onda – de skrek ju till och med åt oss.
Samtidigt tänker ett Jehovas Vittne att hon/han älskar alla människor, precis som Jesus. Jag säger att de kristna som pratar om att älska främlingar egentligen talar om solidaritet och sympati. 
Därför kommer man aldrig åt ett Jehovas Vittne genom att skrika eller visa sitt avståndstagande. Man kan däremot chockera dem genom att visa att utomstående kan vara precis lika bra som ”vännerna”.

Jag tyckte det var mycket underligt när jag stötte på varmare känslor i min fritidsförening än i församlingen. Det rubbade min värld.
Hotet med att lämna läran var att det skulle bli så kallt, så kallt utanför. Att ingen någonsin skulle bry sig om en. Alla var själviska och onda.
Det var skönt att upptäcka att det fanns goda och onda människor överallt.
Som barn var jag alltså uppfostrad att tro att ingen människa någonsin var god som inte var medlem i sekten. Min fröken i skolan var säkert snäll - men inte någon att lita på.
Jag fick också lära mig att blint lita på alla medlemmar, även de jag aldrig träffat.

upp
 
 
När Harmageddon kommer

"Och jag skulle gå runt här och se er fördärvas. Det skulle börja som när man kommer ut ur en gångtunnel. Jag skulle veta att det inte var någon fara.
Jag skulle inte få hjälpa dem. De skulle be om hjälp, skrika och grymta, men om jag hjälpte dem skulle jag gå emot min Gud.

Alla mödrars uppsträckta händer. Husen som faller samman. Allt detta som är förgängligt. Och vi skulle bo under en bro eller i en tunnel. Med filtar och konserver, noggrant hopsparade. Hopkrupna skulle vi se elden förstöra allt vi kände till. Dagis, ICA, Skara Sommarland.

Och sen skulle Konungen komma. Jesus, med alla änglar, från himlen. Ett hav av ljus, vitt och bländande, blå himmel, tornande moln. När vi såg dem skulle vi känna förtröstan och de skulle skydda oss. De skulle se oss och därför skulle vi klara oss. 
Och vi skulle klättra över liken och gå till Herren, alla vittnen från alla håll, och vi skulle gråta och älska varandra." Av en tonårig Ordea

Jag var tio år och jag ville dö för att slippa Harmageddon. Men mina släktingar sa att om jag tog livet av mig så räknades det som ett brott, eftersom jag våldförde mig på kroppen som inte tillhörde mig utan Gud.
Att jag inte fick ta livet av mig var ju bra - nu vill jag leva, trots mardrömmar och skräck. 



upp
  
 
Ordea Ord
 
+ är en pseudonym som inte betyder någonting
+ är anonym för att inte skada och såra vänner och släkt
+ är lesbisk
+ och humaniorastudent
+ emellanåt engagerad politiskt åt vänster
+ är i tjugofemårsåldern
+ bor i Stockholm
+ tror på en kraft eller är ateist
+ och skulle haft ett bättre liv utan uppväxt hos Jehovas Vittnen
upp



Hosting by WebRing.