Major Snowdon Le Cornu
 Snowdon
 

Stalhein

NEW "WWI and WWII database" Push the picture above. NEW

Read the story of Hauptmann Erich Von Stalhein in three languages

zweden
britflag2
szech
Latest additions:
Last updated 09-Nov-2005

Bunker

Bunker route "Hoekse Waard"
German E-boat bunker Waalhaven Rotterdam
Secret rocket base Peenemünde
Rügen narrow gauge railway
Hitler's Holiday Resort Prora
HMS Otus on Rügen Island
D-Day commemoration
D-day bunkers
Douvres Radar site

Death Trap Alderney
Secret Erich von Stalhein Gallery
Captain WE Johns last War-mission track

 

 

 

bio

Kapten Erich von Stalhein

Av Ed van Driel
Ö versatt till svenska av Guy Jamais

Möt den skicklige motståndaren till den berömde brittiske majoren

James ”Biggles” Bigglesworth, DFC, DSO

Del 1

Bruno von Stalhein, överste i kejserliga tyska armén och befälhavare vid den preussiska kadetthögskolan i Königsberg, såg bistert upp på sin stabschef när denne anmälde sig på hans kontor.

”Herr överste”, sade kaptenen med respekt i rösten. ”En ordonnans meddelade just att er hustru nedkommit med ett välskapat gossebarn klockan 12.10 i dag. Både er hustru och sonen mår bra. Å hela var stabs vägnar, ber jag att få gratulera er och er hustru till denne son – och önskar dem god hälsa och ett gott liv.”

”Tack, kapten”, sade översten med samlad röst. ”Be major von Tettau att anmäla sig och köra fram vagnen.”

”Ska ske, herr överste”. Kaptenen slog samman klackarna och lämnade kontoret.

Det var den 15 augusti 1896. Överste von Stalhein lämnade över befälet över kadetthögskolan till major von Tetteau och for därefter hem till sin hustru och nyfödde son.

Under färden funderade han på vad han skulle kalla pojken. Hans äldste son hade fått han eget namn, helt enligt preussisk tradition. Men så bestämde han sig. Den nyfödde, född i hans andra äktenskap med Magda von Schwerin, skulle få namn efter hans bror Erich. Erich hade aldrig fått några egna barn och hade dödats i unga år under det fransk-tyska kriget 1871.

Lille Erich fostrades i en sträng och disciplinerad preussisk anda. Men han fick också mycket kärleksfull uppmärksamhet trots att hans omgivning egentligen var ganska oberörd. Han sökte sig helst till faderns stall. Han började rida tidigt och blev med tiden en skicklig ryttare.

Redan vid sju års ålder skrevs han in vid den stränga kadettskolan i Königsberg. Hans far var nu pensionerad, ny befälhavare var just just major von Trettau. Att han var son till den förre befälhavaren gav honom inga som helst fördelar. Faktum var att det var precis tvärtom – dagligen var han tvungen att bevisa sin duglighet.

Trots att Erich var begåvad kom han att tycka illa om krigskonsten. Hans kamrater kom därför mycket längre i sina militära studier än vad han gjorde. Hans lärare accepterade inte Erichs inställning och också hans egen far var mycket kritisk.

Resultatet var att Erich höll sig undan – i stället ordnade han så att han i hemlighet, och utan egentliga studier, kunde få tag på nödvändig kunskap. Han lyckades nämligen bryta sig in på befälhavarens kontor och skaffa all nödvändig studieinformation där. Han var duktig på att undgå upptäckt…

När det så var dags för kadettskolans examensprov för att bli inskriven på kadetthögskolan, så hade Erich därför inga som helst svårigheter att skaffa sig bra resultat…

Vid Kadetthögskolan inledde han andra delen av sin militära utbildning. Hans lärare kom snart underfund med hans fallenhet för underrättelsearbete. Under de vanliga lektionerna hörde Erich fortfarande inte till de elever som utmärkte sig. En av lärarna, kapten Bergmann som just hade insett vilken spionbegåvning Erich var, gav honom extra kvällslektioner i syfte att förfina spionagetekniken hos Erich. Kapten Bergmanns lektioner var aldrig tråkiga – och äntligen blev Erich en plikttrogen och flitig elev.

Under militärmanövrerna ägnade sig Etich von Stalhein åt just underrättelsearbetet. På mycket skickligt sätt lyckades han skaffa fram vital information om fiendesidan. Inte minst berodde detta på hans uthållighet och envishet.

Detta ledde till att hans klasskamrater på kadetthögskolan lärde sig att aldrig under5skatta honom. De var medvetna om hans skicklighet och var glada om de under övningarna hamnade på samma sida som Erich i stället för bland hans motståndare. Kamraterna gav honom smeknamnet Järn-Erich.

De hade stor respekt för honom och hade gärna velat lära känna honom bättre. Men de lyckades aldrig komma in i hans liv och han gav dem heller aldrig någon möjlighet till det. Erich var misstänksam av naturen och anförtrodde aldrig några hemligheter till någon annan.

Och så kände han till alla hemligheter på Kadetthögskolan. Disciplinen var hård. Det surrade omkring många hemligheter bland kadetterna – och när någon information var till Erichs fördel var han inte sen att utnyttja den. Aldrig lyckades någon annan kadett komma på hur Erich fick tag på sina informationer.

Alla kadetter drillades i den preussiska traditionen. De var nationens grädda. Nationen fanns, därför fanns också krigsmakten. Fick man sin fullmakt som officer i den kejserliga armén, så var man förpliktigad att upprätthålla traditionen!

Erich von Stalhein var helt ointresserad av politik, men han älskade sitt land av hela sitt hjärta.

När första världskriget bröt ut 1914 intensifierade han sina studier. Han siktade på att vara klar med studierna senast 1915 så att han kunde träda i nationens tjänst. Tack vare sin flit lyckades han. Men i stället för att hamna på något regemente, beordrades han infinna sig hos den militära underrättelsetjänsten i Potsdam med graden kornett. Han var nu 18 år gammal.

En vecka senare anmälde han sig hos major Ramcke, sin nye befälhavare. Erich hade trott att han skulle skickas direkt till fronten, men i stället fick han fördjupade studier i spionage. Detta förvånade honom.

Han lärde sig snabbt analys av insamlad hemlig information och hur sådan information skulle nyttjas. Han lärde sig underrättelsearbetets struktur, hantering av radiosändare och även morsealfabetet. Dessutom fick han lära sig engelska och franska.

Eftersom han var född i Königsberg talade han ryska lika ledigt som tyska.

Efter sex månaders fördjupad träning anmälde Erich sig på nytt till major Ramcke. Till sin glädje fick han veta att han lärare var mycket imponerade över hans resultat och att hans grundträning därmed var avklarad.

Han befordrades till överlöjtnant i den kejserliga tyska armén.

Han placerades vid 33:e flygskvadronen på Berlins flygplats Tempelhof för att där utbildas till flygofficer och observatör. Vid den tiden hade observatören högre rang än piloten. Den tyska underrättelsetjänsten hade redan fått upp ögonen för flygspaning som ett bra sätt att få fram hemlig information.

33:e skadvadronen använde obeväpnade spaningsplan av typen Albatros, som hade mycket goda flygprestanda. Erich von Stalhein lärde sig flygfotografering, kartkoordinering som hjälp för markartilleriet, radiosändning. Tillsammans med sin pilot lärde han sig landa ett flygplan på minimala ytor och i dåligt ljus och hur man från luften känner igen markföremål som kamouflerats. Efter tre månaders utbildning fick han sin fullmakt som flygobservatör.

Han begärde omedelbart att också få pilotutbildning, men detta förvägrades honom. I stället beordrades han till major Ramcke för att få sitt första uppdrag.

Major Ramcke skakade han med Erich von Stalhein när han anmälde sig till tjänst.

”I det här kuvertet finns instruktionerna beträffande ert första uppdrag”, sade majoren till honom, med entusiasm i rösten. ”Jag förväntar mig att ni genomför uppdraget med framgång.”

”Jag ska inte göra er besviken, herr major”, sade Erich med det där lilla älskvärda leendet som han senare blev så känd för.

I sitt kvarter öppnade von Stalhein kuvertet och läste ordern. Han skulle korsa fronten mellan Ostpreussen och Ryssland med flygplan och medföra en radio. Han skulle ta sig ner bakom de ryska linjerna, utge sig för att vara rysk officer och ansluta sig till den ryska armén. Hur han skulle få tag på en rysk uniform fick vara hans eget problem. I fiendeland skulle han upprätthålla radiokontakt med tyska kommandot på andra sidan fronten.

All information skulle sändas ut med hans medhavda radio. Det var inte helt ofarligt eftersom han först måste få upp en antenn. Ett svår och livsfarlig uppgift i fiendeland.

Nästa dag tog han tåget till Berlin och därefter taxi till Tempelhof. Som pilot till uppdraget valde han Kurt Schneider. Morgonen därpå flög de till en flygplats nära den ostpreussisk-ryska gränsen.

Här studerade de sina kartor mer i detalj och fanns ett litet fält 23 kilometer bakom fiendens linjer, nära en stor skog. Där borde de kunna landa. De gick till sängs tidigt den kvällen så att de skulle vara helt utvilade morgonen därpå.

I gryningen var de på väg mot fronten. På hög höjd stängde Schneider av flygplanets motor och glidflög in över fiendens linjer. Schneider satte ner Albatrossen mjukt på den valda platsen nära skogen. Det fanns inga tecken på fara. De kanouflerade flygplanet med grenar och satte upp ett litet tält bredvid planet.

Erich klädde sig i en rysk kaptensuniform, som han haft med sig från Tempelhof och som hade tillhört en tillfångatagen rysk officer. Så gjorde han honnör åt Schneider och lämnade gömstället.

Efter en rask gångmarsch kom han till en liten väg. Där stoppade han en rysk MC-ordonnans och gav order att bli körd till närmaste ort.

von Stalhein, som nu kallade sig kapten Konsky, gick till värdshuset och begärde rum för en natt, vilket han fick. Ett varmt mål mat och så drog han sig tillbaka till rummet och väntade. Han råkade höra av andra gäster att det lokala ryska högkvarteret låg i ett slott i grannskapet.

På kvällen gick han ner och satte sig i baren. Han hade tur. Vid baren satt en rysk löjtnant, som drack litet mer än han egentligen borde – och von Stalhein fyllde gärna på hans glas. Löjtnanten var stationerad på just det lokala högkvarteret, precis vad von Stalhein behövde. När löjtnanten var redlöst berusad bar Erich upp honom till sitt eget rum.

Han tog av honom uniformen och lade honom på sängen. Ryssen sov som en stock. Erich satte på sig hans uniformsjacka. I fickan hittade han identitetshandlingar, som kunde komma väl till pass. Erich lämnade rummet via fönstret och klättrade ner på gatan. Han gick raka vägen till det ryska högkvarteret på slottet. Vakten vid grinden tittade förstrött på identitetshandlingarna. Utan problem kom han så in på slottet. Han undvek andra officerare, som alla satt i en stor salong. De drack massor av vodka – med avsmak såg Erich att de alla var mycket berusade. Omörkligt gick han igenom slottet och kom till planeringsrummet där alla kartor fanns. Snabbt skrev han ner all den information han ansåg värdefull – om ammunitionsdepåer, truppkoncentrationer, artilleriställningar och flygfält.

Med all denna information lämnade han så slottet utan problem. Tidigt morgonen därpå kom han, dödstrött, till gömstället och väckte Schneider. I stället för att sända informationen via radio startade de Albatrossen och flög direkt till ett flygfält på den egna sidan. Erich lämnade över den hemliga informationen till en överste vid det tyska högkvarteret på det frontavsnittet – han ansåg det vara bättre än att riskera att ryssarna hade avlyssnat hans radiosändning.

Erich beordrades genast till den befälförande generalen, som med tanke på värdet av Erichs informationer och hur de erhålligt gav honom sina komplimanger. Erich skulle inte behöva återvända.

Några dagar senare gick tyskarna till storoffensiv och ryssarna flydde i oordning till Polen.

von Stalhein begärde åter att få pilotutbildning. Han genomgick en läkarundersökning – hans syn gjorde dock att hans ansökaqn avslogs. Läkaren rekommenderade honom att skaffa glasögonen, men han vägrade och skaffade sig i stället monokel.

Tillsammans med sitt bärnstensfärgade cigarrettmuntycke var monokeln von Stalheins karakteristiska signum för både vän och fiende.

Under den tyska offensiven mot Ryssland åtnjöt Erich en kort permission. Han återvände till sitt föräldrahem och ägnade ganska mycket tid på hästryggen. Efter ledigheten anmälde han sig åt hos major Ramcke för tjänstgöring.

Majoren presenterade honom för en vacker kvinna, Marie Janis, som också arbetade för den tyska underrättelsetjänsten. Planen nu var att sända dem båda till Frankrike för natt där bygga upp ett större spionagenät. Innan de kom iväg upptäckte Ramcke att Erich och Marie Janis blivit förälskade i varandra. Och därför ströks Erich ur planeringen.

Båda blev förstås besvikna över att de skiljdes åt. Men det var krig – order var order.

Marie Janis for iväg ensam till Frankrike medan Erich fick order att fara till Palestina.

Innan han for anmälde han sig till major Ramcke. Denne gav Erich ett papper och bad honom att läsa det. Med stolthet, för där stod:

”Kejsaren är glad att informera er om att ni befordrats till kapten.”

Undertecknad: Wilhelm II, kejsare.

Det var tacken för hans insatser mot ryssarna.

Major Ramcke tillade att hans snabba befordran också hade att göra med att han skulle till Palestina. Rangen kapten skulle vara mer lämplig på ett sådant uppdrag.

Han erhöll sina slutgiltiga order och reste från Berlin till Turkiet och vidare till Palestina där han anmälde sig hos major greve von Faubourg, hans nye befälhavare.

Med stor energi grep sig Erich an jobbet som underrättelseofficer och byggde upp ett stort nätverk av spioner.

Efter han var misstänksam av naturen berättade han bara det allra nödvändigaste för von Faubourg och behöll den mesta av informationen för sig själv. Inte ens hans egen pilot Karl Leffens fick veta så mycket.

I lönndom lärde sig Erich att flyga själv och efter ett tag var han duktig på den konsten.

Erich von Stalhein föredrog att arbeta ensam. Han samarbeta med vänligt sinnade araber och använde då namnet El Sjerief. Britterna var emellertid verksamma i samma område. Den brittiske majoren Sterne arbetade också ihop med araberna.

Med hjälp av några araber lyckades von Stalhein fånga in major Sterne. von Stalhein upptäckte att han var nästan en kopia av Sterne och utnyttjade detta till sin fördel. Samma dag lämnade han Zabala, utklädd som major Sterne i syfte att infiltrera den brittiska armén. Från den stunden hade tyskarna ständig kännedom om de brittiska militära aktiviteterna i denna sektor.

Ända till dess en britisk desertör, kapten Brunow, anmälde sig till tjänstgöring hos greve von Faubourg. Denna Brunow var ingen mindre än den brittiske kaptenen James Bigglesworth vid Royal Flying Corps.

Läs nu W E Johns bok

Biggles flyger österut.

Efter stridigheterna i Palestina återvände kapten von Stalhein till Tyskland och fick order att träda i tjänst på västfronten.

Efter vapenstilleståndet 1918 träffade han åter sitt livs kärlek, Marie Janis. Hon berättade att hennes känslor för honom nu var över eftersom hon nu älskade kapten James Bigglesworth. Hon och Biggles hade haft en kort men mycket intensiv kärlekshistoria.

Mycket besviken lämnade Erich så Marie och återvände till faderns gods för att dra sig tillbaka.

ooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

Kapten Erich von Stalhein

Del 2

Första världskriget var över. Vapenstilleståndet var undertecknad. Den tyske kejsaren flydde till Holland. I efterkrigs-Tyskland, den s k Weimar-republiken, rådde totalt politiskt kaos. I maj 1919 lämnade de allierade över räkningen till Tyskland – tyskarna skulle tvingas att omedelbart betala ett stort krigsskadestånd. De tvingades också¨skriva på Versailles-fördraget, enligt vilket den tyska armén skulle krympas till 100 000 man.

Erich von Stalhein fick avsked från armén.

Med bitterhet isolerade sig den stolte preussaren på sin fars goda i Preussen. Han skaffade inga vänner och ägnade all tid åt ridning.

Så dog fadern. Tämligen omgående efter begravningen krävde Erichs äldre bror Bruno, rätten till godset eftersom han var den rättmätige arvtagaren.

Nu stundade svåra tider för Erich. Hon kom inte särskilt överens med sin halvbror Bruno och inte alls med sin svägerska.

Några månader senare fick Erich ett brev från en tysk adelsman, som inbjöd Erich till sitt gods i Preussen. Denne adelsman höll i hemlighet på att bygga upp en ny tysk krigsmakt!

Erich anmälde sig hos adelsmannen. Efter ett långt samtal blev han återinsatt som kapten och placerades på något som kallades Truppenamt, vilket var det nya namnet på den tyska generalstaben.

Polen strävade att utöka sitt territorium mot Östersjön och utgjorde därför ett hot mot Preussen och Schlesien. Erich anslöt sig till staben för Järnbrigaden, vars uppgift var att skydda tyskar som flydde mot Riga-hållet. Brigaden misslyckades emellertid och stora delar av Ostpreussen föll i polackernas händer och en del avskiljdes helt från Tyskland.

Eftersom Etich talade flytande ryska stationerades han i Ryssland. Hans nya uppdrag var som förbindelseofficer. Han fick ryssarna att låta den lilla tyska armén träna i Ryssland – resultatet av den s k Rapallo-pakten 1922. Formellt sett var tyskar och ryssar vänner – de hade dessutom en hemlig överenskommelse om gemensamma försvarsintressen.

P g a sitt korrekta uppträdande och sina utmärka ryska språkkunskaper blev Erich mycket uppskattad i högre militära kretsar i Ryssland (efter andra världskriget skulle de minnas hans egenskaper och kunnande…). Att han uppskattades var välkommet för den sluge von Stalhein och han lyckades bygga upp ett stort kunnande om de militära strukturerna inom den ryska armén. Denna information skulle bli ovärderlig för det tyska överkommandot.

Nazistpartiets frammarsch blev som en revolution för preussaren von Stalhein. Som medlem

Av den gamla preussiska militärskolan avskydde han alla nazister, utan undantag. Men nazisterna visste hur man skulle spela på de preussiska känslorna. De utlovade en stark tysk armé och ett tusenårigt rike – och även von Stalhein drogs med av detta prat.

Vid denna tiden rådde brist på nästan allt i Tyskland. von Stalheins nya herrar gav honom order att stjäla guld och ädelstenar från de britter som han hatade så. Han blev förtjust över detta uppdrag och lade genast upp riktlinjerna för en smart plan. Han hade en del inledande framgångar, ända tills han effektivt stoppades av sin forne fiende från Palestina, den legendariske major James Bigglesworth.

Läs nu W E Johns bok

Biggles & Co

I nederlagets stund visade von Stalhein sitt mod genom att flyga till flygplatsen Hardwick i England och skjuta ner sin forne och svekfulle kumpan Paul Cronfelt med Biggles och de andra som ögonvittnen!

Han återvände till Tyskland och fick mycket kritik av sina uppdragsgivare. Den slog han dock ifrån sig och skyllde allt på Cronflets förräderi.

Så avvecklades det uppdraget, i stället fick han ett nytt. Hans nya uppdrag var att övertala betydande vetenskapsmän att arbeta för Tyskland. Övertalningen skulle ske på ett sätt som inte gav forska något egentligt val.

Efter en del initiala framgångar gick också denna plan om intet för tyskarna.

Som chef för säkerhetstjänsten i Lucrania höll han professor Max Becklinder som hemlig gisslan efter att ha byggt upp illusionen att professorn dött i en bilolycka. Detta kom att reta upp den brittiska säkerhetstjänsten.

Läs nu W E Johns bok

Biggles i hemlig tjänst

Den skicklige Bigglesworth stoppade återigen von Stalhein och rättade på ett spektakulärt sätt professorn undan nazisterna. Och från den stunden började von Stalhein hysa en viss beundran för Biggles.

När von Stalhein rapporterade till sina överordnade om misslyckandet, sade han att han skulle behöva folk som Biggles i sin grupp.

Den internationella spänningen ökade i Europa. Österrike och Tjeckoslovakien blev de första offren för den nazityska expansionen. De tyska förberedelserna for invasionen av Polen var mycket hemliga. Erich von Stalhein sändes tillbaka till Ryssland och utnämndes till förbindelseofficer med tyska Wehrmacht, krigsmakten.

Idogt samlade han all nödvändig information om den polska armén, vilket var till nytta för både den tyska och den ryska armén.

När förberedandet av först den tyska aktionen och sedan den ryska mot Polen var klart, återvände von Stalhein snabbt till Berlin.

Där utsågs han tillfälligt till en post i den tyska diplomatkåren. Med ryska ambassaden i Berlin förhandlade han fram fortsatta ryska oljeleveranser till Tyskland efter det att Polen krossats. I det arbetet lade han ut dimridåer för engelsmännen.

Han genomförde sina nya uppdrag så bra att hans överordnade blev nöjda. Han fick tillbaka den respekt som han hade förlorat i samband med sina konflikter med den brittiske majoren James Bigglesworth.

ooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

Kapten Erich von Stalhein

Del 3

Den tyska invasionen av Polen var i full gång när kapten Erich von Stalhein avbröt sin diplomatiska bana i Berlin för att i stället anmäla sig hos en överste vid det tyska kontraspionaget i Wilhelmshaven. Där visste man att det skulle komma att hända saker i norra Tyskland, nära hamnstaden Kiel. Nazisterna, som var införstådda med följderna av skicklig propaganda, var rädda för att den allmänna opinionen skulle påverka krigsutvecklingen.

von Stalhein skickades till Kiel för att ta hand om problemen. Han blev lokal säkerhetschef och undersökte saken i hemlighet. Återigen stötte han på Bigglesworth.

Läs nu W E Johns bok

Biggles i Östersjön

Efter dessa händelser återvände von Stalhein till Berlin och trädde åter i diplomatisk tjänst.

Invasionen av Danmark och Norge inleddes – vid den tiden förflyttades von Stalhein till underrättelsetjänstens högkvarter i Berlin. Han gick igenom meddelanden som kommit från tyska agenter i Norge och studsade till inför ett av dem. En av agenterna i Oslo rapporterade att den brittiske majoren James Bigglesworth fanns i Oslo.

Han informerade sin chef och fick tillåtelse att kalla hem agenten till Berlin för förhör. Därefter flög han själv till Norge för att fånga in Bigglesworth. Det misslyckades han med.

Läs nu W E Johns bok

Biggles i Norge

Biggles blev till besvär för von Stalheins armékarriär. På nytt fick von Stalhein skäll av sina chefer. Han fick veta att det inte längre fanns några karriärmöjligheter för honom i den tyska armén och att han aldrig skulle bli något högre än kapten. Han skickades tillbaka till diplomatkåren och fick ansvar för samarbetet mellan tyskarna och ryssarna.

Efter Frankrikes fall var tyskarna euforiska. De trodde att också Storbritannien skulle följa Frankrikes exempel. Under Slaget om Storbritannien fick von Stalhein dagligen, med flyg, engelska dagstidningar från den ryske militärattachén i Stockholm. Han samlade att viktig information om engelsmännen – men bara i sitt privata arkiv.

Han längtade efter hämnd och hoppades att invasionen av Storbritannien snart skulle förverkligas. Han hade redan gjort en hemställan om att bli förflyttad till England! Men så förlorade tyskarna Slaget om Storbritannien. Med sorg i hjärtat brände von Stalhein sin begäran om förflyttning.

Tyskarna var helt beroende av ryska oljeleveranser och von Stalhein hade som uppgift att samordna dessa leveranser.

När hans chef i hemlighet informerade von Stalhein om att tyskarna planerade en invasion av Ryssland fick han order att öka oljeimporten. Han gjorde det på ett så skickligt sätt att ryssarna aldrig misstänkte något. T o m på själva invasionsdagen anlände ett godståg med olja till Tyskland från Ryssland!

Med anledning av sin kunskap i ryska språket fick han operera vid den ryska frontlinjen. Han förhörde ryska krigsfångar och höll på med det till mitten av 1943.

Sedan förflyttades han till Turkiet, i tysk diplomatisk tjänst. Hans uppdrag var att skapa ett spionnät i Mellersta östern och att hålla kvar Turkiets lojalitet mot tyskarna.

Hans spionnät nådde ända till Kairo. Där träffade han den egyptiske kaptenen Mehdi el Naggar, som ogillade det engelska styret i Egypten. Egyptiern visste mycket om den brittiska armén och vidarebefordrade all sin värdefulla information till von Stalhein.

Men påfrestningarna på von Stalheins agentnät blev allt större och svårare ju sämre kriget gick för tyskarna. Inte ens von Stalheins outtröttliga hängivelse räckte till för att garantera tyska framgångar. Tyskland höll på att förlora kriget.

Februari 1945. Turkiet förklarade Tyskland krig. von Stalhein satt fast i Istanbul. Han försökte fly ur landet, men misslyckades och arresterades. Det förvånade honom att det var ryssar som tog honom och inte turkar. Ryssarna som grep honom var medlemmar av den ryska underrättelsetjänsten NKGB.

von Stalhein flögs direkt till Moskva.

Ryssarna kände till von Stalheins agentnät i Egypten och hans avsky för engelsmännen. De visade honom bilder av sönderbombade tyska städer och berättade att det var britterna som var ansvariga för förstörelsen.

Med sin avsky för allt brittiskt, var han lätt att övertala att börja arbeta för ryssarna. De lovade honom att det gamla godset i det forna Preussen, nu Polen, skulle stanna i hans ägo.

Ryssarna beordrade honom att genast kontakta Mehdi el Naggar i Egypten ock likaså det s k muslimska brödraskapet och andra grupper med kommunistiska sympatier. Ryssarna underskattade inte Egyptens betydelse med tanke på Suezkanalen och ville skydda framtida intressen.

Innan Tyskland kapitulerade för de allierade började von Stalhein arbeta för NKGB. Ryssarnas hållhake: Om han svek dem skulle hans yngre syster och hennes son Fritz Löwenhardt, som bodde på godset i Preussen, skickas till interneringsläger i Sibirien.

Han garanterade sin lojalitet till NKGB och gav sig in i sitt nya arbete med full energi. Han såg fram emot att åter få mäta sin krafter med engelsmännen.

Pengar fanns det gott om hos NKGB. von Stalhein spenderade stora summor i Egypten. På några månader hade han byggt upp ett nytt och starkt agentnät i Egypten.

Till sin besvikelse tog NKGB själv hand om alla agenterna – medan von Stalheim skickades hem till Preussen på permission. Där kunde han och hans släktingar leva ett bekymmerslöst liv – de åtnjöt fullt skydd av NKGB.

ooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

Kapten Erich von Stalhein

Del 4

Telefonen på Erich von Stalheins bord ringde. Den forne medarbetaren inom tyske underrättelsetjänsten, nu avhoppad till ryssarna, stod vid fönstret på sitt kontor i Östberlin och rökte en cigarrett. Han blängde irriterat på telefonen. Han gick fram till skrivbordet och lyfte luren. Det var överste Kiskinsky, NKGB. Han meddelade von Stalhein att han skulle dyka upp med ett antal personer för att diskutera en mycket viktig fråga.

Senare den dagen kom överste Kiskinsky till von Stalheins kontor och presenterade sina två följeslagare som Odenski och Jacob Theller. Odenski var en rysk kemist och Jacob Theller var en välkänd tysk som von Stalhein genast kände igen. Jacob Theller var mästerförfalskare, som i nazistisk tjänst hade förfalskat sedlar.

von Stalhein beställde in svart te med rom. Medan de njöt av teet förklarade överste Kiskinsky syftet med deras besök.

Planen var att bygga upp en hemlig organisation. Dess huvudsakliga uppgift var att stjäla guld och diamanter från västvärlden. Dessutom hade Odenski kommit på ett sätt att tillfälligt förvandla gold till konstgjort gödsel. Det skulle vara enklare att transportera gödsel än guld till Ryssland och Östtyskland. Jacob Theller skulle leda hela operationen och von Stalhein fick uppdraget att se till att det praktiska fungerade.

Huvudkvarteret, Villa Hirondelle, låg i Eze i södra Frankrike.

Villan ägdes redan av Jacob Theller – i trakten där gick han under namnet greve Heinrich von Horndorf.

Två veckor senare anlände von Stalhein och von Horndorf till Frankrike. von Stalhein for raka vägen till flygplatsen i Nice och lyckades där övertala den brittiske piloten Canton att arbeta för deras organisation. von Horndorf läste samtidigt i en tidning om en grupp som kallades Fredens Vita Profeter, som höll till i El Asile vid Ahagger-bergen. Han gav raskt order om ett övertagande av El Asile – ryska commandosoldater klädde som tuareger fick order av NKGB att anfalla El Asile och döda alla invånare. Tillsammans med von Stalhein byggde man sedan upp en bas, en pålitlig organisation med många medarbetare. Att flera av dessa var kriminella var inte von Stalheins problem då. Hans naturliga förakt för brottslingar var mindre än hans hat mot engelsmän. En övergiven flygplats på Plaine de la Crau bedömdes vara perfekt för insmugglingen av guldet till Europa.

Canton och den mexikanske piloten Louis stal flera flygplan, när de inte köpte plan från överskottslager efter kriget. Samtidigt planerade greve von Horndorf kupperna då guld och ädelstenar skulle stjälas över hela världen.

Läs nu W E Johns bok

Biggles och luftpiraterna

von Stalhein lyckades fly tillbaka till Europa efter Biggles ingripande. Han lurade den franska polisen, som väntade på honom och de Groot på Plaine de la Crau, och flydde sedan lätt till det ockuperade Tyskland. Han anmälde sig i Berlin hos en mycket besviken kapten Kiskinsky.

Det var inte von Stalheins fel. Hade han fått veta i tid om Lissie, skulle Lissie aldrig ha kunnat inflitrera organisationen. Överste Kiskinsky accepterade med motvilja denna förklaring.

Översten hade inte tid att diskutera längre med von Stalhein. Koreakriget hade brutit ut och de allierade höll på att bygga upp NATO. Kreml instruerade överste Kiskinsky att värva folk från Västeuropa att använda i olika propagandasammanhang. Han frågade von Stalhein om dennes syn på saken. Von Stalhein rådde honom att värva värnpliktiga soldater från allierade styrkor – dessa var dåligt betalda och kunde lätt tänkas falla för större penningsummor och bättre villkor.

För att genomföra det hela föreslog han att man skulle ta hjälp av övertygade kommunister som redan bodde i västvärlden. Överste Kiskinsky blev eld och lågor över planen och vidarebefordrade förslaget till sina överordnade i Moskva.

Redan samma dag entledigade Kreml överste Kiskinsky och gav von Stalhein i uppdrag att genomföra planen. Tillsammans med några östtyska agenter byggde han på kort tid upp en lämplig organisation.

Han beslöt att åka till England för att själv värva soldater, i synnerhet som han ansåg sig ha goda kunskaper om sina ärkefiender och räknade med att major James Bigglesworth skulle få nys om saken.

Läs nu W E Johns bok

Biggles på farlig mark

Slutet på berättelsen är känd. Biggles infiltrerar skicklig organisationen och spränger den. Överste Kiskinsky och hans chefer lade all skuld på von Stalhein och var ursinniga.

Den nerstämde von Stalhein överlämnade sin rapport och skyllde på Stresser och den kinesiske generalen Kwang-Sen. Stresser skickades till Sibirien på livstid, anklagad för förräderi. General Kwang-Sen beskylldes för inkompetens och bristande pliktkänsla och avrättades av en exekutionspluton.

von Stalhein klarade sig men placerades under en ny chef, Boris Zorotow.

Boris Zorotow, som var chef för NKGB:s avdelning för industrispionage i Västeuropa, blev mycket intresser av av von Stalheins berättelse om den krigstida kollegan Werner Wolff och hans hemliga dokument. Wolff innehade ritningar till hemliga tyska vapen fram till den s k V18. När Tyskland kapitulerade till de allierade, försvann Wolff med alla ritningar till Jamaica, där han levde bekymmersfritt fram till sin död.

von Stalhein beordrades till Jamaica där han skulle köpa eller stjäla ritningarna från de personer som nu hade dem. Slumpen hade gjort att von Stalhein och Zorotow liknade varandra väldigt mycket. Den smarte von Stalhein föreslog därför att Zorotow skulle följa med till Jamaica för att skapa förvirring för engelsmännen som alltid skulle lägga sig i.

Läs nu W E Johns bok

Biggles farligaste fiende

Kuppen misslyckades. P g a Zorotows starka ställning inom NKGB framfördes inga anklagelser inom NKGB mot von Stalhein.

Vid sidan av Zorotow var det bara ett fåtal NKGB-agenter som kände till operationen. Zorotow hade nämligen agerat utifrån egenintressen!

Nu rörde det sig på nytt bakom järnridån. von Stalhein kallades till NKGB-högkvarteret i Moskva. Hans nya uppdrag gällde Australien. Han sändes först till Nordkorea varifrån han fick ta sig till Australien. I havet utanför testade amerikanerna nya kärnvapentyper. von Stalheims uppdrag var att skaffa fram informationer om hur dessa tester utvecklades. Ryssarna ville hela tiden hålla sig upplysta om USA:s kärnvapen.

Han fick en lista på östtyska agenter verksamma i Australien, agenter som stgod till hans förfogande. Von Stalhein, som vanligt en god iakttagare, konstaterade att vädret i nordöstra Australien inte var säkert vad gällde sjöresor och att detta kunda äventyra uppdraget. Ryssarna avvisade honom och upprepade den ursprungliga ordern. Väl i Australien skulle han anmäla sig hos en viss Smith i Daly Flats; han var chef för den rysk-östtyska spionorganisation, som hade som mål att uppvigla den aboriginska befolkningen mot de vita makthavarna i landet. Smith hade order att ställa sig under von Stalheins befäl.

Från första stund ogillade von Stalhein uppdraget och så gick också allting fel.

Läs nu W E Johns bok

Biggles på atomjakt

Återigen hade von Stalhein tur. Efter att ha varnats av Smiths svarte tjänare, som berättade om aboriginattacken mot Daly Flats, lyckades han fly ombord på ”Matilda”. von Stalhein flydde ut över havet och gav order om total reträtt. Via radio kontaktade han en rysk trålare som fanns i närheten – några dagar senare nådde sattes han av på Java i Indonesien. Med flyg tog han sig till Kina och sedan till Moskva via transibiriska järnvägen. Ännu en gång var hans uppdragsgivare besvikna över von Stalheins nya fiasko, men de kunde ju inte göra något åt att en bild av honom hade dykt upp i en australisk tidning.

von Stalhein sändes till Berlin för att avvakta vidare instruktioner.

Några dagar senare besökte Boris Zorotow von Stalhein på Hotel Prinz Karl. Först blev von Stalhein glad över mötet, men det gick snart över. Zorotow drog upp samtliga uppdrag där von Stalhein mött Bigglesworth och som alla hade gått snett. Det blev en diger och mycket detaljerad lista över alla hans brister. T o m det allra första mötet i Palestina fanns redovisat i detalj!

Zorotow sade att en kopia av rapporten fanns i säkert förvar i hans kassaskåp.

”Vad räknar ni med att uppnå med denna rapport?”, fräste von Stalhein till Zorotow.

Zorotow log samma slags leende som von Stalhein brukade le och sade:

”Jag behåller den här rapporten i mitt kassaskåp så länge som ni kan göra uppdrag för min personliga vinning, min käre Erich!”

”Ni är en usel brottsling!” skrek von Stalhein med hes röst.

Zorotow svarade med kylig röst:

”Det är helt och hållet ert problem, Erich. Om jag lämnar över rapporten till de högsta cheferna, så är du färdig och hamnar i Sibirien – ni har inget val!”

”Så ni utsätter mig för utpressning…”, skrek von Stalhein ilsket.

”Börja jobba igen”, avbröt Zorotow vasst. ”Vi ska göra en tur ner till Afrika tillsammans, Erich. Till Liberia närmare bestämt. Till ett intressant projekt. I USA har en svart vän lyckats komma över ett hemligt vapen och har satt sig i sinnet att med hjälp av det bli Afrikas kejsare. Vapnet har redan flugits dit och vi ska stjäla det från den typen så fort vi får en chans.”

Så stackars Erich blev ofrivillig medbrottsling till Zorotow. Han var tvungen att följa med eftersom hans öde och ära låg i Zorotows händer…

Han var samtidigt bestämt på att göra slut på Zorotow en gång för alla. Han väntade bara på första bästa möjlighet.

Läs nu W E Johns bok

Biggles i Liberia

von Stalhein fick sin chans att göra upp med Zorotow. Till slut kunde von Stalhein och hans vänner fly från Christopher’s hemliga flygplats med ett stulet engelskt Hastings-plan och landa i ett grannland. Det tog honom nästan en månad att komma tillbaka till säkerheten i Berlin och han höll sig undan en tid. Vad han hoppades på var en möjligen att göra inbrott i Zorotows kontor, spränga kassaskåpet och få tag i rapporten. Det misslyckades.

Det gick inte så bra för Erich nu. I Berlin stötte han samman med överste Kiskinsky på Hotel Prinz Karl. Han fick en hel del att förklara. Andra agenter som varit med nere i Liberia hade rapporterat direkt till överste Kiskinsky…

Men von Stalhein lyckades övertyga Kiskinsky om att Zorotow mer var intresserad av egen vinst och att hela operationen hade misslyckats just av det skälet.

Kiskinsky skickade ut von Stalhein på ett nytt uppdrag, till Frankrike där han skulle hjälpa en moldavisk avhoppare vid namn Proetski. Tillsammans med denna Proetski skulle de försöka finna kronjuvelerna, som tillhörde ärkehertigen av Moldavien.

Läs nu W E Johns bok

Biggles spelar högt

I ett försök att rädda sitt eget skinn försökte von Stalhein få tag på kronjuvelerna i Paris. Efter ett kort samtal med Biggles försvann han. Hade han vetat vad som väntade honom i Berlin hade han nog föredragit att överlämna sig till den franska polisen.

Hur som helst tog sig von Stalhein hem till Berlin och sitt rum på Hotel Prinz Karl. Efter ett skönt bad höll han på att klä sig då det knackade på dörren. Utanför stod två män. En av dem kände han igen som Rallensky, en skrupelfri agent som utförde ”smutsiga jobb” åt KGB, som var det nya namnet på NKGB.

Han kände inte igen den andre men antog att det var samma sort som Rallensky. Rallensky knuffade hårdhänt in von Stalhein i rummet varpå båda männen trängde sig in. En tredje gjorde samma sak; det var överste Kiskinsky.

Överste Kiskinsky stängde dörren bakom sig och spände blicken rakt in i von Stalheins blå ögon.

”Jag tror ni är medveten om anledningen till detta besök.

von Stalhein mötte Kiskinskys blick utan att visa några känslor. Kiskinsky tog fram ett kuvert ur fickan, öppnade det och tog ut några papper som han med en triumferande min överräckte till von Stalhein.

”Ni känner säkert till innehållet i dessa papper, herr von Stalhein?” sade han med lätt hån i rösten.

Von Stalhein ögnade papperen – det var rapporten om alla hans misslycken i mötena med major James Bigglesworth.

”Jag kände till rapporten, Kiskinsky. Jag vet att Bigglesworth korsat min bana flera gånger men jag skäms inte över att ha besegrats av honom. Han är duglig, omges av dugliga medarbetare och har alltid det bästa materialet till sitt förfogande”, sade han med beundran i rösten. ”Sådana män och sådana resurser har jag aldrig utrustats med – varken av tyskarna eller ryssarna.”

Erich fortsatte, föraktfullt tittande på Rallensky och hans kollega:

”Jag är trött på alltsammans, att arbeta med brottslingar och avskum!”

”Ni talar föraktfullt om Sovjetunionen – jag arresterar er som fiende till staten”, skällde Kiskinsky på tyska och gav sedan order till de andra två att binda von Stalheins händer och föra honom till KGB:s fängelse. Tre dagar senare befann sig von Stalhein på det okända fängelset i Moskva. Dagliogen utsattes von Stalhein för hårda förhör.

En KGB-officer kom med ett nytt förslag: om von Stalhein ville samarbete med Rallensky kunde han rädda sitt skinn. Den stolte preussaren fortsatte emellertid att vägra arbeta ihop med mördare.

Sex veckor senare hölls en skådeprocess och von Stalhein dömdes som fiende till staten och skyldig till högförräderi. Straffet blev livstids fängelse och straffarbete på ön Sachalin. I ett sista brev till sin syster och hennes son Fritz Löwenhardt sade han farväl till dem båda.

Kort tid därefter överfördes han till Sachalin. Hans systerson Fritz Löwenhardt tog sig ur landet och for till England i ett försök att övertala major Bigglesworth att rädda livet på hans morbror Erich von Stalhein.

Läs nu W E Johns bok

Biggles möter MIG-21

ooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

Kapten Erich von Stalhein

Del 5

När von Stalhein kom till England tillsammans med Bigglesworth befann han sig i en brydsam situation. Å ena sidan var han tacksam mot Bigglesworth för att denne räddat hans liv, för det andra måste han ju hantera sin känslor gentemot britterna. Han bytta namn till Lothar Bölke. Han kände sig som ett djur instängt på okänd plats. Han var fast övertygad om att inte tjäna den brittiska underrättelsetjänsten.

När general Raymond bjöd honom på lunch, visste han om von Stalheins inställning. Han försökte lugna ner honom och visade mycket tålamod. Han frågade von Stalhein om denne kunde tänka sig visst översättningsarbete för att i alla fall få ihop pengar till sitt uppehälle.

von Stalhein accepterade, på villkor att det inte rörde sig om hemliga handlingar som det brittiska spionaget skulle kunna ha nytta av.

Efter lunchen drog sig de båda männen tillbaka till Raymonds klubb, där de slog sig ner i ett lugnt hörn med ett glas fransk cognac. Raymond strök sig över ögonbrynen när von Stalhein plötsligt frågade om han kunde få låna en fiol.

”Jag visste inte att ni var musiker, herr von Stalhein”, sade generalen överraskat.

”Som barn lärde jag mig spela fiol, men ska jag vara uppriktig så har jag p g a tidsbrist slarvat med spelandet under min karriär. Just nu fick jag lust att börja spela igen. När jag är ensam kan jag söka förströelse i musiken.”

”Jag har en liten överraskning åt er”, sade generalen. ”Jag spelar också fiol. Vi kunde kanske spela tillsammans någon gång?”

De beslöt att göra det. De avslutade sin cognac och lämnade klubben. I taxi for de till den gata, där en liten lägenhet hade ställts till von Stalheins förfogande. General Raymond visade von Stalhein runt i lägenheten och gav honom sedan ett kuvert med pengar för de närmaste utgifterna. Han gav också von Stalhein sitt visitkort med sitt privata telefonnummer. Innan han gick bad han von Stalhein att undvika offentligheten så mycket som möjligt.

Några dagar senare återkom general Raymond till lägenheten med dokument för översättning och en fiol.

Erich blev glad över fiolen och båda spelade omväxlande några klassiska musikstycken på den. Från den tiden kom Raymond regelbundet till lägenheten med översättningsarbete och en liten gemensam musikstund. Deras ömsesidiga förtroende för varandra växte.

Detta förtroende tjänade förstås mest general Raymond på och han förvaltade det väl.

Von Stalheins första möte med Bigglesworth efter sin räddning blev mycket hjärtligare än vad Bigglesowrth var van vid.

Läs nu W E Johns bok

Biggles in Mexico
(tyvärr ej översatt till svenska)

Efter det äventyret avgav Bigglesworth rapport till general Raymond. I gengäld berättade Raymond om en hemlig guldgömma på det avlägsna Eldslandet, information som han hade erhållit av von Stalhein.

Läs nu W E Johns bok

Biggles på guldjakt

De ömesidiga banden mellan Bigglesworth och von Stalhein växte och förstärktes ytterligare sedan von Stalhein kunnat utfärda en varning som kastade in Bigglesworth i ett nytt äventyr.

Läs nu W E Johns bok

Biggles gör rent hus

Efter det äventyret åt Bigglesworth och von Stalhein lunch regelbundet. Förtroendet dem emellan var nu så starkt att man skulle kunna säga att de hade blivit vänner.

En fråga nämndes aldrig förrän von Stalhein en dag tog upp den – Marie Janis. Och det resulterade i att nästa uppdrag gick ut på att rädda henne.

Läs nu W E Johns bok

Biggles bakom järnridån

Marie Janis köpte ett litet torp i en by i Hampshire. Bigglesworth och von Stalhein besökte henne regelbundet.

Några år senare när Bigglesworth och von Stalhein var på väg till Marie Janis bad von Stalhein Bigglesworth att stanna bilen en stund. Båda klev ur och tände var sin cigarrett.

”Bigglesowrth, vi behövde talas vid innan vi kommer till Marie”, sade von Stalhein med ängslig röst.

”Vad är det?” undrade Bigglesworth förvånat.

”Det är svårt att tala om det här men det är något du borde veta”, sade Erich.

”Tala ut, gamle vän. Låt mig inte stå här och slå rot”, uppmuntrade Bigglesworth.

”Jag vet inte om du känner det det, men för länge sedan, under första världskriget närmare bestämt, jobbade jag ihop med Marie i det tyska underrättelsetjänsten.”

”Jag tror nog att jag var medveten om det”, avbröt Bigglesworth.

”Men var du också medveten om att Marie och jag gick i sällskap tills min befälhavare major Ramcke kom på oss och skiljde oss åt?”

”Nej, Erich – det hade jag ingen aning om”, sade Biggles överraskat

”Det blir mera, Efter kriget träffade jag Marie igen och då berättade hon att hennes kärlek till mig var över sedan hon hade träffat dig i Frankrike! Då föll min värld samman och under lång tid närde jag ett personligt hat mot dig, James. Tack och lov har det gått över nu”.

De två männen tände var sin ny cigarrett. Bigglesworth visste inte riktigt vad han skulle säga.

”Nu är Marie här”, fortsatte von Stalhein, ”och t o m en blind kan se att ni fortfarande älskar varandra. Jag vill bara berätta det här, James, för jag kan bära det utan besvikelse och jag önskar er båda allt det bästa.”

Biggles tog ett bloss på sin cigarrett:

”Jag är ledsen att jag inte visste om kärlekshistorien mellan dig och Marie. Förlåt mig för att din historia med Marie tog slut p g a mig!”, sade Bigglesworth med uppriktighet i rösten.

”Inte ditt fel, James. Major Ramcke bar skulden, han skiljde oss åt. Om du tänker gifta dig med Marie, så har du mina välgångsönskningar!”

Biggles tittade sin forne fiende i ögonen och sade:

”Tack Erich, jag ska tänka på saken.”

”Vad håller vi på med, egentligen – stå här och babbla. In i bilen så åker vi till Marie”, utbrast Erich plötsligt.

Några veckor senare besökte Biggles Marie ensam. Efter en god måltid, friade Biggles till Marie. Hon omfamnade honom ömt och med tårar i ögonen sade hon:

”Vists vill jag gifta mig med dig. Jag har alltid velat gifta mig med min Biggles!”

James stoppade handen i fickan och fiskade upp en liten svart ask. Han öppnade den och visade innehållet för Marie. Hon flämtade till när hon såg den vackra guldringen med en innefattad ädelsten. Bigglesworth trädde ringen på hennes vänstra ringfinger.

”Med den här ringen vill jag uttrycka mina känslor för dig och bekräfta vår förlovning”, sade den överförtjuste Bigglesworth.

En tid senare fick Erich von Stalhein, Algy, Bertie och Ginger en inbjudan att fira jul hos Marie i Hampshire. På julaftonen var de alla samlade där. Dagen därpå, lagom till julmiddagen, kom Bigglesworth med beskedet:

”Vänner, jag har glädjen att få tala med er om en allvarlig sak. En dröm jag närt i många år kommer snart att uppfyllas, påskyndad av Erich”, sade han med ett leende i sitt bleka ansikte.

Algy, Bertie och Ginger såg förvånat på Bigglesworth när denne fortsatte:

”Marie och jag har flrovat oss och gifter oss ganska snart!”

Algy bara gapade av förvåning, Ginger blev blossande röd om kinderna och Bertie blev så överraskad att han tappade ner monokeln i sitt vinglas. Marie sken av lycka.

Erich höjde sitt vinglas:

”En skål för herr och fru Bigglesworth!”

Alla höjde sina glas och skålade.

Efter julhelgen vigdes Biggles och Marie i bykyrkan i Hampshire. Algy Lacey och Erich von Stalhein var bröllopsvittnen.

Den hedersbetygelsen uppskattades av Erich och han var den förste att önska de nygifta lycka till. På kvällen hölls bröllopsfesten – vänner kom från när och fjärran för att gratulera.

Dagen därpå for James och Marie Bigglesworth till Southampton för att embarkera en lyxkryssare. Bröllopsresan skulle bli en stor världsomsegling.

Där slutar berättelsen om Erich von Stalhein. Efter att ha tjänat många mäktiga herrar befann sig nu von Stalhein framför öppna spisen i vardagsrummet tillsammans med Algy, Bertie och Ginger. Han var en lycklig man nu.

Plötsligt tog Algy fram ett kuvert ur fickan och räckte över det till Erich.

”Jag ombads lämna över det här till dig, Erich, sedan Biggles och Marie hade åkt”, sade Algy med ett mystiskt leende på läpparna.

Erich såg förvånat på kuvertet på vilket hans namn stod – han tog ut brevet:

Käre Erich,

När du läser detta är Marie och jag redan ute till havs. Med tanke på vår vänskap har jag följande förslag att göra. Nu när Marie och jag är gifta tänker vi bosätta oss i hennes torp i Hampshire. Det innebär att jag lämnar ett tomrum efter mig i lägenheten på Mount Street. Du sade en gång att din största fiende i London är ensamheten. Du sade också att du skulle vilja dela lägenhet med några goda vänner.

Nå, Erich, som jag sade finns det plats i lägenheten på Mount Street. Jag skulle gärna se att du flyttar in där.

De andra är underrättade och är, utan undantag, glada om du flyttar in där och övertar mitt rum. Det skulle glädja Marie och mig och du accepterar erbjudandet. Då kan du äntligen få leva ett normalt liv tillsammans med goda och pålitliga vänner – ett liv som du alltid varit utan, vi hoppas det är över nu.

Din sanne vän

James Bigglesworth

Erich tog upp sitt cognacsglas. Med rörelse i rösten sade han till de andra:

”Äntligen är jag bland vänner. Jag kommer inte att svika er!”

De andra höjde sina glas och skålade.

ooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo

Kapten Erich von Stalhein

Epilog

Erich von Stalhein stirrade in i elden i öppna spisen. Bigglesworth såg på honom med intresse. Ett roat leende fanns i hans ansikte. Frågan som Bigglesworth just hade ställt hade effektivt fått tyst på von Stalhein.

von Stalhein hämtade sig och försökte besvara frågan:

”Nå, Bigglesworth. Det var så länge sedan. Mitt minne är inte längre vad det var.”

Biggles fråga var klar och tydlig.

De hade träffats många gånger för att tala om sina äventyr och stridgheter. Emellertid fann den alltid klartänkte Bigglesworth att det verkade som om von Stalhein hade förträngt en del av deras konfrontationer samtidigt som han hade kristallklara minnen från andra.

”Jag skäms, men plötsligt minns jag, Biggles. Under det finsk-ryska kriget ville tyska underrättelsetjänsten att jag skulle arbeta samtidigt på två olika platser i Finland. Det klarade jag inte. De skickade därför en dubbelgångare till mig. Han arbetade med ryssarna och jag med finnarna.”

Läs nu W E Johns bok

Biggles i Finland

”Efter kriget tappade jag kontakten med dubbelgångaren. Han hette egentligen Alloys Schneider. Han var nazist av värsta sorten.

Först efter kriget, när jag jobbade för ryssarna, fick jag höra att den där Schneider nu var verksam i Mongoliet.”

Läs nu W E Johns bok

Biggles landar i Kina

”Sedan jag avslöjat hans riktiga namn för ryssarna blev han tillfångatagen av dem och skickad till Sibirien som dömd krigsförbrytare. Hon dog strax efteråt.”

”Jaha, Erich”, sade Biggles, ”Då förstår jag litet mer, Jag har haft två andra drabbningar med din dubbelgångare.”

Läs nu W E Johns böcker

Biggles i Främlingslegionen

och

Biggles i Paradisdalen

”Det måste också ha varit Schneider”, menade Bigglesworth.

”James, jag vet faktiskt ingenting om de där äventyren”, löd Erichs uppriktiga svar.

”Det är OK, Erich, då har vi knutit ihop det paketet. En dag tror jag att jag ska skriva ner alla mina äventyr så att andra kan få njuta av dem.”

”Bra, det kan jag hjälpa dig med, James.”

 

 

 

e-mail Eddy
email Eddy
All material ©2002-04 Ed van Driel
Started Nov 26th 2002 by Ed van Driel
Re-designed mid 2003 onwards by
www.greylizard.net
Webstats4U - Free web site statistics
eXTReMe Tracker

21
counting visitors since june 2003
www.digits.com
www.digits.com

   
           
Hosting by WebRing.